Om oss Bli medlem Logga in

Funderingar inför det sista halvåret på VRG Djursholm

23 december, 2018

Bild av: Hedda Cederlund

Skribent

Ellen Langlet

Dela detta

Jag minns när jag började på VRG. Mitt gymnasieval baserades på att jag inte var sugen på förändring när jag gick ut nian, så jag valde att flytta tvärs över skolgården från min tidigare skola. Trots den minimala flytten kändes allt helt annorlunda. På ett bra sätt. För mig var ettan en nystart trots att jag egentligen inte alls var ute efter något sådant. I tvåan började livet i den nya skolan falla på plats, men det är först nu, efter halva trean, som jag skulle påstå att jag är helt varm i kläderna här på VRG. Jag har blivit veteran. Ett proffs. Känner mig helt trygg i skolan och mår 100% bra här. Därför gör det så fruktansvärt ont att tänka på hur kort tid vi treor har kvar av gymnasiet. Jag vill inte växa upp och jag vill inte lämna VRG Djursholm. Min högsta önskan just nu är att få köra stenhårt under studentperioden, springa ut i juni med vit klänning och tårar på kinderna, få ha en stor mottagning och gå på slutskivan och sen ha min bästa sommar någonsin. Och att sen, i augusti, få sätta mig på buss 601 mot Svalnäs och stiga av vid norrängsgården och gå ett år till här på skolan.

Studenten skriker ångest för min del. Jag har ingen saftig plan för framtiden. Jag har inte tillbringat mina tonår som volontär på Röda Korset eller pluggat mig till A i alla kurser. Min familj har inga kontakter i styrelsen på Handels och jag har inte skrivit HP fyra-fem gånger för att maxa resultatet nu när det är dags att söka. På ett sätt känns det spännande med ett helt tomt blad. På ett annat känns det fruktansvärt. En termin, en ynka sjättedel av vår tid i tryggheten är kvar. Som ni kanske märker är detta något som präglar mina tankar mer än någonsin nu, så jag tänker att jag lika gärna kan dela med mig lite. Här är mina fem främsta funderingar inför det sista halvåret på VRG Djursholm – och det som kommer efter:

 

  • För första gången ska vi inte gå på räls längre, vilket verkligen är underbart! Vi har alla möjligheter i världen, livets buffébord väntar på oss. All you can eat! Vi kan ta för oss, prova lite av varje rätt, kasta vissa saker direkt och sen hämta ett nytt lass av allt det goda. Möjligheterna är oändliga och vi får för första gången någonsin spela våra kort helt själva, vilket utan tvekan är något att längta efter!

 

  • Precis motsatta tankar kring samma fenomen – den sista terminen i skolan innebär också att det är sista chansen (på ett tag) att leva livet på rutin. Allt som sker nu kretsar till stor del kring skolan, och det är för somliga den mest fasta punkten i livet. Nu måste man njuta av att inte behöva styra helt själv ännu. Njuta av att behöva ställa väckarklockan varje morgon och över att inte själv bestämma själv vilken tid du ska äta lunch. Njut av att ha något att anpassa dig efter, snart är du så fruktansvärt fri att du kanske inte vet vart du ska ta vägen.

 

  • Dessutom kommer allt garanterat att lösa sig. När man tänker efter har det ju faktiskt gjort det för nästan alla vi känner. Våra föräldrar har varit i precis samma situation som vi är, och de har ju faktiskt klarat sig hyfsat fint. En tanke som lugnar mig oerhört är hur eftertraktade Viktor Rydbergs elever är av högskolor och universitet. Det är inte en slump att Ivy-League skolorna kommer hit och värvar studenter. De vill ha oss. Vi har en chans.

 

  • Nu om någonsin är det viktigt med god karma! Personligen är jag ett stort fan av karma, eller iallafall av konceptet. En fin tanke som går att applicera på de flesta situationer, inte minst plugget. Det här är sista chansen att visa vad man går för rent resultatmässigt, och även om det tar emot för stunden kommer det löna sig. Du har sex månader på dig att göra ditt bästa, och förhoppningsvis belönas du med Handels, eller Stanford, eller KTH. Hårt arbete ger höga resultat – kämpa nu, det är sista chansen! Vill applicera karmareferensen på vänskap också. Ta vara på ditt nätverk under den sista tiden och håll hårt i dina vänner. Jag vill iallafall inte stå om 10 år och komma på mig själv med att inte ha den blekaste aning vad mina klasskompisar gör med sina liv. Antar att ni känner likadant!

 

  • Slutligen en tanke som verkligen dämpar ångesten; det här kan omöjligt vara det bästa livet har att erbjuda. Vi treor har kvar en sjättedel av vår totala tid på Viktor Rydberg – ungefär 17%. Med tanke på hur fort tiden går kommer dessutom detta halvår förmodligen passera på vad som känns som max tre månader. Hemsk tanke – men i teorin är det det här ynka halvåret ingenting! Vår skolgång motsvarar en så liten del av livet – låt oss säga 20%, att det omöjligt kan vara höjdpunkten. Den ska inte komma så här tidigt i livet, vilket innebär att det bästa inte har hänt än. Lyckan väntar på oss – nu kör vi!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *