Om oss Bli medlem Logga in

Julhälsning från Camilla

18 december, 2017

Camilla med hennes Amerikanska vänner

Skribent

Camilla Larsson

Dela detta

Jag var rädd. Fruktansvärt rädd. Ljög för mig själv och försökte intala mig att allt skulle gå känslomässigt smärtfritt. Men rädslan kröp sig fram. Sakta men säkert. Ohanterligt. Jag grät alldeles för många tårar för vad som var nödvändigt – det inser jag nu i efterhand. Grät. Grät. Och grät. Att säga tjingeling till mitt liv, mitt dåvarande liv, var inte helt lätt. Där och då – trodde jag att min personlighet, och allt jag ägde och hade skulle försvinna så fort jag satte min fot på Arlanda. Men idag vet jag. Det var inte hela världen. När jag klev på planet kände jag mer ”Aha, tjena långsemester!”. Till min stora förvåning upplever jag att mina relationer med er hemma inte förändrats negativt. Jag tror mig veta vart jag har mina vänner och familj – och därmed inget jag oroar mig speciellt mycket för.

Jag tror att du, liksom jag gjorde, tänker på allt man ”kommer missa” om man tar ett utbytesår. Eller rättare sagt, ”vad många fester man kommer missa” och ”nej jag måste gå om och kommer inte ta studenten med mina bästa polare”. Jag himlar med ögonen när jag påminner mig själv om att detta var något som nästan fick mig att inte åka. Sorgligt. Att man är så rädd för att missa vissa stunder som nog egentligen inte kommer ha någon större betydelse i framtiden. Jag ska aldrig låta sådana meningslösa tankar begränsa mig på det viset igen – det har jag lärt mig nu.

Jag heter Camilla Larsson och läser ekonomi på VRG Djursholm. För exakt ett år sedan bestämde jag mig för att lämna min trygga bubbla – jag skulle nu åka på utbytesår. ”Kul!”, tänkte jag. Ett impulsivt val var det. Hade tröttnat på min vardag och ville bara hoppa på livets tåg för att se var det kunde ta mig. Nu sitter jag här i  St. Paul, Minnesota – och har nog aldrig mått bättre.

Jag går en skola vid namn Henry Sibley High School. Ungefär 1500 elever, och jag.

Självklart var jag lite orolig över detta med vänner. Skulle jag bli utanför? Den där utbytesstudenten som beter sig märkligt som inte har några vänner? Nej. Det gick bra. Men det gällde att hela tiden socialisera sig. Vara aktiv. Nyckeln  var att visa sig intresserad och ta initiativ. Prioriterar du att vara på telefonen med Sverige hela tiden – då är det kört.

Det är så annorlunda jämfört med VRGD. Två helt olika världar – både skolsystemet och den sociala biten. Otroliga kontraster. När jag kommer hem ska jag uppskatta våra lärare mer – dem är stjärnor. Det har jag förstått nu när jag upplevt hur andra lärare är. Jag saknar VRG’s studiemiljö och den frihet som erbjuds. Bara detta med att kunna gå till badrummet utan ett skriftligt tillstånd. Känner mig så fri i den svenska skolan. Idag studerar jag i något som liknar ett fängelse. Ett trevligt fängelse – där det käkas det hamburgare, pizza och corn dogs till lunch. Varje dag. Jag har ju inte gått ner i vikt precis – men det är okej.

Det tog ett tag innan jag hittade mitt jag i denna nya miljö. Sprang in mig själv efter någon månad eller två. För mig gällde det bara att kasta mig framför detta amerikanska liv – för att se vad jag kunde stöta på. Jag började spela fotboll samma vecka jag anlände. Klockrent drag för att skaffa vänner. Fotbollssäsongen tog snart slut och jag började med hockey. Det har varit väldigt intressant hittills då jag aldrig spelat förut. Ja, ni kan tänka er. Jag är en sådan som får adrenalin och blir lycklig av att träffa nya människor och testa nya saker. Du som väljer att åka på utbytesår – jag tror att du kommer förstå. Det är helt fantastiskt när du inser vem du är i din nya vardag. Att få testa sina vingar och se vad man själv är kapabel till – det är spännande. Självklart är det lite kämpigt ibland, men sånt är livet. Åk och lev lite – vi klarar mer än vad vi tror.

Julen kommer inrullandes och jag är så förväntansfull. Min favorithögtid. Hemlängtan kanske kommer nu – när jag vanligtvis brukar träffa hela familjen. Men det är som det är. Jag är nog aningen kär i tanken att fira jul i USA. Det är ändå lite av en dröm. Ni vet – kanske är det som i alla filmer. Får bara vänta och se. Vi ska fira med familjen. Jag, mina föräldrar och fyra storasystrar – samt farmor. Lyckligt lottad – det är vad jag är. Mår så himla bra i min familj, och jag är så rädd för tanken av att jag aldrig skulle träffat dessa människor om jag valt att stanna i Sverige.

Men vadå – har jag inte längtat hem tidigare?

Visst var jag rädd. Var så fruktansvärt rädd för att bryta ihop och inte kunna genomföra detta år på grund av hemlängtan. Att få gråten i halsen som jag fick i sexårs när mamma lämnade av mig i skolan. Som att man kvävs av sin omgivning. Tro’t eller ej. Har aldrig, under mina 4 månader här, känt hemlängtan. Jag har mått mindre bra. Har bytt värdfamilj, har upplevt mindre roliga händelser, har varit vilsen i mig själv – men aldrig har jag längtat hem. Jag saknar mina nära och kära. Jättemycket. Men jag har inte tid för hemlängtan. Är bara här i 10 månader och känner att det är för kort tid för att längta efter något jag ändå ska återvända till. Ni förstår – jag har ett liv här nu. Jag är snarare rädd för att lämna detta. Vem kunde tro att det skulle bli så. Inte jag. Min vardag är underhållande och jag är så otroligt lycklig att jag befinner mig här. Mina amerikanska vänner och familj betyder allt för mig – något jag önskar att alla fick uppleva. Så om du funderar på att åka, men tror att du inte skulle klara det på grund av hemlängtan – då ljuger du för dig själv. Vi vilsna tonåringar – vi klarar mer än vad vi tror.