Om oss Bli medlem Logga in

Julläsning: Into the Wild

16 december, 2013

Skribent

Nanna Olsson

Dela detta

 

Snart, äntligen, kan vi avnjuta ett härligt jullov. Om man ska läsa en bra bok över jul, då skulle jag verkligen rekommendera Into the Wild, av Jon Krakauer. Det är en bok som borde läsas när man går i gymnasiet, då man står inför porten till vuxenlivet efter studenten. Det är inte en bildungsroman i stil med Catcher in the Rye, utan är ett journalistiskt hantverk som hyllar de som väljer att gå den riskfyllda vägen för att uppnå sina drömmar.

Man kan se Into the Wild som en förlängning av Jon Krakauers artikel ”Death of an Innocent” som han skrev för Outdoor Magazine 1993.  Krakauers artikel handlade om en ung mans mysteriska död i Stampede Trails, Alaska. Hans förruttnade lik hade hittats i en övergiven buss mitt ute i Alaskas vildmark augusti 1992. I bussen fanns mannens få ägodelar; en dagbok, gevär och ett tiotal böcker. Polisen lyckades till slut identifiera liket som Christopher Johnson McCandless, en 24-årig man från Virginia. Hur hade han hamnat i Alaska? Detta var en story som Krakauer inte kunde släppa. Historien om Chris McCandless resa och hans komplexa personlighet kunde inte få plats inom ramen av en 6000-ord artikel. Så, Jon Krakauer fortsatte sitt journalistiska grävarbete om Chris McCandless, eller Alexander Supertramp som han kallade sig, som skulle ta honom från de rika förorterna i Annandale, Virginia, till trailer park samhället Bull Head City i Arizonas öken, och slutsligen till ”The Magic Bus” i Stampede Trails, Alaska.

Det var sommaren 1990 efter sin examen vid Emory University som Chris bestämde sig för att spårlöst försvinna ur samhället. Han donerade sina livsbesparingar till välgörenhet, övergav sin gula Datsun och sina övriga ägodelar samt förstörde sina ID-handlingar och bankkort. Med endast en packning bestående av böcker av författare som Jack London och Leo Tolstoy samt några kilo ris, begav han sig ut på en episk resa genom Amerika, som skulle tragiskt sluta i Alaskas vildmark.

 Hur kom det sig att en stjärnelev, elitidrottare och talangfull musiker helt plötsligt bestämde sig för att bara ge sig ut i vildmarken utan skyddsnät? Många skulle nog hävda att hans ”Alaskan Odyssey” var hans sätt att hitta sin identitet. När man lever i ett socialt samhälle så är det oundvikligt att  man blir kategoriserad av andra människor och det är också lätt att man blir definierad efter sina handlingar. Det är inte konstigt att man känner sig vilsen ibland och har svårt att få grepp om vem man egentligen är. McCandless påminner mig om de amerikanska transcendentalisterna som till exempel Thoreau, som skrev sitt verk Walden isolerat från samhället i en stuga i Maines skogar. Filosofin verkar vara att man måste kapa alla band med det samhället man lever i för att få en chans att ta reda på sin egen identitiet.

Gör detta Chris till en bättre människa? Läsarna är kluvna. Somliga, tycker att han var rent ut sagt en idiot som överskattade sin egen förmåga och visade ingen respekt för det vilda genom att bara tro sig kunna vandra runt i landet helt oskatt. Chris är även avskydd av många för den smärta han utsatte sin familj och anhöriga. Efter hans försvinnande, så var inte förrän hans lik hittades som familjen hörde om honom. Men det finns andra som beundrar McCandless för att han gick fullt ut för att uppnå sin dröm. Det som fascinerar mig, är den optimism och hopp som han verkar sprida till människorna han träffar på vägen. Som till exempel i min favoritscen, när McCandless precis har lämnat en nära vän,Ron, för att ge sig ut till Alaska. Ron levde ett eremitlikt liv innan han träffade Chris, som hjälpte honom vidga sin världsvy. Förkrossad över att Chris ska åka iväg, muntrar Chris upp Ron med ett brev. I typisk transcendentalist-anda, skriver McCandless bl.a:

My point is that you do not need me or anyone else around to bring this new kind of life in your life. It is simply waiting out there for you to grasp it, and all you have to do is reach for it.

-Christopher McCandless

Into the Wild känns som en berättelse som är för bra att vara sann. På två år lyckas McCandless ta sig från kust till kust och upp till Alaska med knappa medel. Krakauer lyckas skapa en detaljerad och spännande berättelse med hjälp av personerna som stötte på Chris under resans gång, samt hans dagbok. Men varken läsarna eller författaren kommer kunna greppa McCandless som person. Krakauer förtydligar redan i bokens början att han är partisk eftersom han identifierar sig så mycket med Chris. Kanske man måste ta konceptet ”baserad på en sann historia” tas med en nypa salt, eftersom vi endast får uppleva berättelsen ur Jon Krakauers perspektiv. Å andra sidan, vad spelar det för roll?

 

 

Nanna Olsson

Alla foton som inte är CC-licensierade tillhör Nanna Olsson