Om oss Bli medlem Logga in

I maktens korridorer

20 mars, 2015

Skribent

Boel Olsson

Dela detta

Att Washington DC är ett politiskt maktcentrum är ju knappast någon nyhet. Många politiskt aktiva elever på VRGD drömmer säkert om att någon gång få gå in i kongressens kamrar och se med egna ögon var beslut som påverkar hela världen fattas. Astrid Olsson, som gick första året på naturlinjen på VRGD förra läsåret (2013/14) behöver inte drömma längre. I år har hon nämligen fått möjligheten att praktisera fem veckor i senaten. VRGDT ringde upp Astrid på Skype för att få höra hur det är att gå igenom maktens korridorer en helt vanlig dag.

Astrid gick som sagt på VRGD förra läsåret, men är just nu på utbytesår i USA. Skolan hon går på heter the Madeira School är en allgirl-high school strax utanför Washington DC med 320 elever, varav cirka 70 är juniors. Varje år får dessa juniors möjligheten att praktisera fem veckor på den amerikanska kongressen, då Madeira har ett speciellt praktikantprogram med kongressen. Eleverna från Madeira ombeds att ta reda på information om olika senatorer respektive representanter och berätta vilka politiska områden man intresseras av. Därefter lägger läraren som är ansvarig för praktikantutbytet fram ett förslag på några senatorer och representanter. Sedan skriver eleverna ett cv som skickas till senatoren eller representanten. Vissa elever blir också blir intervjuade. Astrid slapp dock lindrigt undan; hon behövde bara skicka ett mail till sin lärare med sitt förstahandsval.

”Det var väldigt skönt att jag inte behövde skriva något separat cv för att få mitt förstahandsval, senatorn Patty Murray” säger Astrid

Patty Murray har varit senator för Washington State i mer än 20 år, och är känd för sin höga arbetsmoral. Hennes kommittee arbetar b.la med utbildnings-, sjukvårds- och jämställdhetsfrågor, vilka är Astrids favoritområden inom politiken.  Murray representerar Demokraterna vilket var en annan bidragande faktor till varför Astrid ville praktisera hos henne.

”Först tänkte jag att det skulle vara spännande att som svensk praktisera hos en Republikan, men sedan tänkte jag att det skulle kännas mindre nervöst för mig att praktisera hos en Demokrat. Även om jag inte kommer träffa senatorn personligen under mina arbetsdagar så är det ändå skönt att veta att om jag skulle uttrycka mig politiskt på kontoret omges jag av människor som tänker i samma banor” förklarar Astrid.

Så hur ser en vanlig dag ut för Astrid? Hon är på senaten mellan ungefär klockan halv tio på morgonen och klockan fyra på eftermiddagen. Varje morgon inleds med att Astrid läser igenom mail och uppdaterar sig om vad som är senaste nytt med kongressen och senator Murray. Sedan går hennes handledare igenom hur dagen ser ut och sedan är det bar att sätta igång. Det finns en mängds olika saker för Astrid att göra; hon levererar post till stabmedlemmarna, skuggar guidade turer i kongressen, skickar foton besökare har tagit tillsammans med senator Murray och mycket mer. Hennes främsta arbetsuppgift är att lyssna och svara på telefonsvar. De flesta som ringer in berättar vad de tycker om de senaste lagförslagen. Astrids uppgift är då att kryssa i åsikten i ett så kallat ”tally-sheet”, som ska hjälpa senatorn att stämma av röstarnas synpunkter. Första gången hon lyssnade av röstmeddelanden var hon ganska nervös.

”Det pirriga var väl egentligen inte att lyssna på röstmeddelanden, utan vidarebefordra informationen till rätt person. Alla på mitt kontor är ju så upptagna, så man vill ju inte besvära dem med uppgifter i onödan. Att ringa upp är också ganska nervöst eftersom man aldrig vet hur de som ringer in kommer att reagera. Många som ringer in vill ofta ha hjälp med något, men DC-kontoret (där Astrid praktiserar, skribents anm.) har ofta inte hand om sådant. Då måste jag hänvisa till Seattle-kontoret. Jag är alltid nervös för att de kommer bli arga eller irriterade för att de måste ringa om. Som tur är har det aldrig hänt. Annars är röstmeddelanden ganska lätt” konstaterar Astrid.

Det var också ganska nervöst när Astrid skulle ringa upp någon för första gången. Då gick det lite tokigt.

”Jag visste inte hur man skulle hantera telefonen, så jag tryckte bara in numret, sedan pep det bara. Då trodde jag att det inte var någon som svarade, så jag blev lättad. Men nej, det var jag som hade gjort fel” skrattar Astrid generat.

Det råder ingen tvekan om att Astrid trivs på kongressen. Med stor entusiasm berättar hon om hur det verkligen märks i luften att det fattas viktiga beslut.

”Det märks väl inte så mycket på kontoret när man sitter med sin dammiga dator, men när man går i de underjordiska tunnlarna så känner man att man är i maktens centrum. Man ser ju alla kostymnissarna gå runt där nere och de snackar alltid om någon policy.”

Även om Astrid trivs med sin praktikplats vill hon ju inte se som en liten praktikant när hon går i de underjordiska tunnlarna tillsammans med politikerna. Om hon inte vet vart hon ska någonstans försöker hon spela världsvan, men det hjälper inte.

”Personalen ser direkt om man inte vet vart man ska någonstans. Till exempel om jag står och tittar på en karta lite snabbt kommer någon direkt och frågar vart man ska och vägleder en. Det händer inte så ofta längre, för bara om jag har koll på huvudkorridoren så hittar jag.”

Det var också svårt att hålla masken när hon såg John McCain komma gåendes i korridoren.

”Då kände jag mig verkligen starstruck. Jag och några andra praktikanter skulle ha en guidadtur, men gruppen dök aldrig upp, så då gick vi bara turen för att. Jag ville gärna se senatkammaren eftersom jag aldrig hade varit där. När vi gick i korridoren på väg dit så stod John McCain och pratade med fem andra lite längre ner till höger. Jag blev ganska ivrig, för jag hade ju bara sett honom på tv inför presidentvalet och nu så stod han där rakt framför mig som om det inte vore konstigt alls”

Om man hade frågat Astrid för en månad sedan ifall hon skulle vilja arbeta med politik efter gymnasiet hade hon nog svarat ”aldrig i livet!”. Nu efter att ha praktiserat på kongressen i fyra veckor tycker hon att politik inte är så dumt ändå. Den främsta anledningen till varför hon har vänt om i sin åsikt är att hon har fått en mer positiv uppfattning om människor som jobbar med politik.

”Man tror ofta att det är gamla mossiga typer som jobbar med politik. Det är inte alls så. Tvärtom är det unga, roliga människor som jobbar på kontoren här. De flesta som jobbar här faktiskt under 30” säger Astrid.

I skrivande stund har Astrid bara en vecka kvar av sin praktik. Hon vill gärna stanna där ännu längre, men är oerhört tacksam över att ha fått komma till senaten överhuvudtaget.

”Veckorna jag har spenderat i senaten kommer jag minnas hela livet. Jag älskar verkligen att vara här. Jag har lärt mig att kliva ur min säkerhetszon, men framförallt har jag haft det väldigt roligt. Nu när jag återberättar vad jag har upplevt kan jag knappt ta in att jag faktiskt har varit där. Det känns jätteoverkligt att jag, en liten svensk utbytesstudent, har gått in i områden i kongressen där det står ’STAFF ONLY’. Om jag ska vara ärlig kommer det nog aldrig riktigt sjunka in”

 

Skribent: Boel Olsson

Fotot tillhör Astrid Olsson