Om oss Bli medlem Logga in

Ska vi få VRG-anda måste du försöka lära känna de andra

18 september, 2015

Skribent

SaraTabari

Dela detta

På VRGs utspring i juni irrade jag runt bland studentskyltarna som ett borttappat barn och kände knappt igen någon av dem som skulle ha varit en del av min avgångsklass om jag inte hade åkt på utbytesår. Till en början bortförklarade jag min förvirring att det säkert var spetsare eller ekonomiare, vilka jag som naturare inte haft mycket kontakt med. Snart gick det dock upp för mig att jag hade haft kurser med vissa av dem under flera terminer. Jag började inse att det fanns så många elever som jag omedvetet tyckt varit irrelevanta för min tillvaro och välbefinnande, att jag aldrig ens brydde mig om att lära känna dem. Jag kände inte någon samhörighet med andra än mina vänner, min klass och de andra naturare till viss del. 

Under mitt utbytesår på internatskolan The Lawrenceville School i New Jersey, USA, fick jag se en helt annorlunda sida av vad en skolanda kan vara. Trots att min senior class bestod av mer än 200 elever, lärde jag mig namnen på nästan alla de första tre månaderna och blev en självklar del av årskullen direkt. Där var normen att man skulle kunna hålla en konversation med nästan alla i årskursen, i alla fall ett ”Hey, what’s up?” var ett minimum. Så fort lektionerna var färdiga för dagen gick alla seniors gick runt i sina ”Senior 2015” t-shirts med stolthet, en markering för avgångsklassens samhörighet. Det här ”alla känner alla” klimatet gjorde skolan till en stor familj och bidrog mycket till att mitt utbytesår blev de bästa nio månaderna i mitt liv.

 Skillnaden mellan skolandan på VRG och Lawrenceville kan nog förklaras delvis med faktumet att jag gick på internatskola där vi bokstavligt talat spenderade all vår tid med varandra; allt från att göra bagels och French toast till frukost till att sova över i varandras rum vid läggdags. Visst är amerikaner till stereotypen mer sociala, men skulle inte VRG-andan vara det som gjorde vår skola mer öppen och inkluderande än andra typiska svenska gymnasium?

Skolledningen har under åren ordnat åtskilliga projekt och aktiviteter för att stärka skolandan, men det är faktiskt upp till oss elever ifall den ska bli verklighet. Jag tror att de allra flesta på VRG vill ha en sådan stark samanhållning som det ofta sägs att vi har. Det som oftast målas upp är en stämning där alla känner sig bekväma med att prata med vem som helst i Mariettas och hänga i TV-sofforna för att prokrastinera bort sin håltimme med X stycken avsnitt av Friends. Även kommittéerna och sällskapen sägs ha en genuin mix av människor från olika linjer, årskurser, bostadsområden och kompisgäng. Jag vet att jag inte är den enda som tycker att den visionen av VRG-andan är lite för överdrivet positiv.

Att ta det extra steget att lära känna personer som jag först trodde att jag inte skulle ha någonting gemensamt med, var en stor del till det som gjorde mitt utbytesår till den mest lärorika och roliga perioden i mitt liv. De personerna som hade annorlunda stilar, intressen och idrottsaktiviteter än jag själv var oftast de mest intressanta och kunde dela med sig av erfarenheter jag själv aldrig gått igenom. Såklart betyder det inte att man behöver tycka om och bli bästa vän med alla, men jag garanterar att vi förbättrar skolklimatet här på VRG av att individuellt försöka lite mer. Att bara säga hej eller i alla fall le till bekanta vi ser gå mellan Sammis och HB, börja prata med de som sitter bredvid ditt kompisgäng vid långbordet i matsalen, eller sätter sig bredvid någon man inte känner i klassrummet istället för att sätta sig själv vid en annan bänk, går väldigt långt. Kanske är det den öppna amerikanaren i mig som inte vant sig tillbaka vid Sveriges mer ”don’t burst my personal bubble kultur”, men jag tycker små gester som dessa faktiskt bidrar till en mer välkomnande atmosfär. Om vi försöker, kanske vi med tiden närmar vi oss ett VRG där aulasamlingarna inte enbart består av elevkårens internskämt och uthänganden, HB-häng där annat spelas än den konstant dunkande housemusik som ekar i korridorerna och en VRG-anda som lever upp till sitt rykte.

 

Skribent : Sara Tabari

Bild : Julia Reinius